﻿har pi drabbats af en svår misstanke. Redogör utförligt för, hvad
ni sysselsatte er med i går.”
”Jag gick hemifrån klockan fem på morgonen ... ”
”Hade ni er bössa med? ”
“Ja, nådig herre. Det uppgafs, att en varghona med två ungar
visat sig i skogen vid Sueure, och jag ville söka komma åt henne.
Jag strök också omkring der i alla riktniogar och upptäckte nog
spåren, men inte vildbrådet. Äfven skogen vid Artemont genom-
ströfvade jag förgäfves. Varghonan hade inte väntat på mig. Till
sist blef jag trött och hungrig och gick in i Artemont, der jag åt
middag.”
“Hur mycket var klockan, när ni begaf er derifrån?“
“Ungefär fyra.”
“Ni gick icke då hem?”
“Nej.“
”Hvarför det?”
“Jag hade ärenden att uträtta både i Terroise och Frémicourt.“
”Det er ett godt stycke väg från Artemont, och klockan var
väl redan mellan sex och sju, då man såg er vid Seuillon. Kom-
mer ni ihåg, att ni talade med en kvinna, som arbetade der i
närheten?”
”Ja.”
”Ni hade då er bössa med er?”
”Jag hade den med mig”
”Kort derefter vexlade ni äfven några ord med två af gårdens
drängar. Efter hvad de påstå, var ni då utan bössa. Är det så?“
Renaud darrade, men teg.
”Ni blir förlägen”, fortfor ordföranden. ”Sáledes bar ni icke
bössan då längre. Hvar hade ni gjort af den?”
Den tilltalade sänkte hufvudet.
“Nå, svara!”
”Jag kan inte svara — jag kan inte!“
“Då skall jag göra det i ert ställe, Jean Renaud. Innan ni
mötte de bägge drängarne, hade ni gömt bössan.“
Jean stod synbart oberörd.
”Se här, känner ni igen detta gevär?“
”Ja.“
”Är det er bössa, densamma, som genda@merna påträffade hemma
hos er?”
”Ja.“